75 år sedan kristallnatten

| 2013-11-08 13:05:27

Under natten mellan den nionde och tionde november 1938 inleddes en landsomfattande pogrom i Tyskland (och Österrike) mot landets judar. Pogromerna föregicks av ett mord på en tysk i Paris, som sköts av en 17-årig polsk jude.

Mordet blev en ursäkt för tyska nazisterna att accelerera förföljelsen av landets judiska befolkning. Synagogor brändes, butiker vandaliserades och plundrades, judar misshandlades, mördades och 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger.

De judar som inte deporterades fick städa upp efter pogromerna. Dessutom fick de betala ett kollektivt skadestånd för händelsen, då myndigheterna konstaterade att skulden var deras. Förföljelsen var ett faktum, och händelsen markerade tydligt att nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i förföljelsen mot judarna.

75 år har nu gått sedan kristallnatten inträffade. Knappt en mansålder.

Och återigen har rapporter om förföljelse mot judar som etnisk minoritet tagit fart. Ständigt syns rubriker om ökade hatbrott, förföljelse och personer som inte vågar bära symboler förknippade till sin religion, som kippa eller davidsstjärna.

Det som händer i dag kan inte jämföras med händelserna under andra världskriget. Men ändå, borde vi inte ha kommit längre? Har vi ännu inte lärt oss något av historien?

För en tid sedan befann jag mig på reportageresa i Polens huvudstad Gdansk, för att skriva om arbetslösheten och arbetsförmedlingen. På flera av stadens kaféer kunde jag inte låta bli att lägga märke till en lite annorlunda bild. En jude som girigt räknar sina pengar och hårt håller i sin penningpung. Kippan syns tydligt på huvudet. Liknande bilder såldes även som tavlor av flera gatuförsäljare.

Jag frågade min tolk varför bilderna fanns på så många olika ställen. Lite generat berättade hon att bilderna var vanliga vid kaféer, banker och växlingskontor. Men att ingen menade något ont med dem, det var snarare en lyckoamulett.

En lyckoamulett som bekräftar den bild man hade av judar under 1800- och början av 1900-talet. Giriga, penningkära judar, som tog arbeten från ursprungsbefolkningen och lånade med ockerräntor.

Och har man inte kommit längre än att det är okej med bilder som visar på dåtidens syn av judar, för att man inte menar något ont med dem, då är det inte konstigt att antisemitismen återigen växer.

Du går inte och köper ett specifikt tvättmedel för att du råkade se en tidningsannons om det. Men när du står i affären och ska köpa tvättmedel så blir det ofta det märket du köper, för det känner du igen. En bild, eller påstående som återupprepas, blir tillslut en sanning, om än i all välmening.

En bild kanske inte är hela världen. Men någonstans behöver man sätta ner foten, och säga stopp, det här är inte okej. När kristallnatten inträffade för 75 år sedan var det redan för sent. Något hade behövt säga stopp långt innan dess, när förföljelserna sträckte sig till en nidbild i tidningen, om inte tidigare.

Och det är där vi befinner oss nu. Oavsett om det gäller antisemitism, eller förföljelse av någon annan etnisk eller religiös minoritet, så är det dags att säga stopp, att säga hit men inte längre.


Sara Bornold
Redaktör, Kanal 10 Nyheterna
75 år sedan kristallnatten