Vi använder cookies för att förbättra din användarupplevelse. Du kan läsa mer om hur vi använder cookies här. Kanal 10 Media AB policy kring cookies.

Plötsligt har applåder blivit symbolen för konsumtionskristendom och frånvaro av Gudsnärvaro

Tommy Dahlman | 2019-02-13 15:44:59

Tidningen Dagens skribent Joel Halldorf skrev en krönika för några dagar sedan med rubriken; ”Inga fler applåder!” – som enligt honom själv är den mest direktresponderade krönika han någonsin har fått. Någon förfäktade att det är symptomen i Joels krönika som är det viktigaste och inte applåderna. För mig är det tvärtom; att Joel aldrig har skrivit en krönika som under hela hans yrkesverksamma liv har fått större gensvar är i min värld allvarligare symptom att diskutera än själva handklappningen.

Finns det inte andra och mera relevanta tidstecken som visar bristen på helighet, ansvar och delaktighet inom svensk kyrklighet?

Om vi låter oss fångas av en översiktsbild märker vi att en ordinär svensk frikyrka med 500 medlemmar i matrikeln samlar 125 gudstjänstbesökare en vanlig söndag. Om församlingen denna söndag betjänas av församlingens egna predikanter och sångare förekommer i regel inga som helst applåder.

Och väldigt få halleljurop också för den delen.

Alltså är frågan om applåder perifer. Den finns inte ens på styrelsens dagordning eftersom den är en icke-fråga. I de mer kontemplativa kyrkorummen dit Svenska Kyrkan räknas, och som är den största i Sverige med över 6 miljoner medlemmar, existerar inga som helst applåder under högmässan. Frågan är också där med andra ord annullerad.

Så där kan vi fortsätta

Det Joel kanske menar är de nya och ungdomliga församlingarna som har vuxit fram de senaste decennierna men som trots allt fortfarande är en marginaliserad företeelse av svensk kyrklighet. Det vore meriterande om Joel kunde förtydliga vilka han menar eftersom hans efterföljare ofta väljer att rikta kanonerna just åt det hållet efter hans artikel.

Nu till den allvarligare delen

I spåren av Joels artikel skriver läsare frejdigt och utan genans på ett sätt som definierar applåder som ett uttryck för ytlighet, Gudsfrånvaro och konsumtionskristendom. Är inte sådana påståenden ett tecken på andligt snobberi? Skulle kyrkokulturer som har en annan mötesordning och ett annat sätt att ge uttryck för tillbedjan, överlåtelse och glädje än den högkyrkliga kontemplationen vara mindre andlig och mindre helig? Vilka enfaldiga frågor!

Jag undrar hur Joel och hans lärjungar tänker kring alla invandrarkyrkor i Sverige när de skriver att riskerna med applåder är att vi göder en konsumtionskristendom? Ifrågasätter de handklappningar, dans och tamburiner även där? Eller är handklappningen ett uttryck för Gudsfrånvaro enbart för svenskarna?

Symptomen och riskerna för svensk kyrklighet och dess framtid är säkert många men applåder hör definitivt inte till dessa farozoner. Världslighet, andlig apati och materialism däremot har blivit den västerländska kristendomens verkliga akilleshäl.

Tommy Dahlman
Marknadschef
Kanal 10 Sverige

 

 

 

Plötsligt har applåder blivit symbolen för konsumtionskristendom och frånvaro av Gudsnärvaro