Vi använder cookies för att förbättra din användarupplevelse. Du kan läsa mer om hur vi använder cookies här. Kanal 10 Media AB policy kring cookies.

När vi nu ändå pratar utmattning och depression

Sara Yonadam | 2018-09-27 11:17:56

Denna kampanjvecka som vi är inne i just nu, är lite extra speciell för mig. För de ämnen vi samtalar om är det som ingen publicerar på sociala medier eller knappt ens vågar nämna när de kommer fram för förbön. Utmattning, depression, när livet kraschar, när saker inte blev som vi hade förväntat oss och vi finner oss på livets baksida där solens strålar inte når ner och vi inte heller orkar resa oss upp.

Men då är det fantastiska att vår Gud är inte en Gud som räds mörker. Bibeln säger faktiskt att för Honom är inte ens mörkret mörkt (Ps 139:12) och att även i mörkret är Han närvarande (Ps 139:8).

I tisdags berättade jag lite kort om det som hände för ett år sen, när jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression.
Som jag berättade hade jag länge kört på utan att ta tid för återhämtning, både fysiskt men också psykiskt, att få utrymme i sinnet.

Jag fick vårt första barn i april 2010 och drabbades tyvärr av förlossningsdepression. Det upptäcktes dock inte förrän jag hade fått vårt andra barn i november 2011 och konstaterade efter ett par månader att anknytningen kändes annorlunda. Vid det laget kallades mitt känslomässiga tillstånd dock inte längre "förlossningsdepression" p.g.a. den tid som hade passerat, utan istället "anknytningsproblem". Jag hade fallit mellan stolarna fullständigt.

Trots alla utmaningar stannade jag inte upp utan fortsatte sen att jobba och vara aktiv i min lokala församling. Inget av det ångrar jag och jag tror inte att det hade hjälpt att vara helt sysslolös. Däremot borde jag ha förstått att söka samtalsterapi redan då för att jobba igenom gamla upplevelser som tillsammans med de nya trauman blev trigger points; landminor som väntade på att explodera när någon trampade på dem. Man kan leva för att hjälpa andra samtidigt som man tar hand om sig själv.

I slutet av 2013 längtade jag fruktansvärt mycket efter ett tredje barn och i början av 2014 "plussade" jag på graviditetstestet. Lyckan var fullständig. Men i veckan 6 förlorade jag fostret i ett tidigt missfall, och sorgen var outhärdlig under några dygn. Men jag gick vidare. Och bara några veckor senare blev jag gravid och födde i november 2014 en fantastisk liten kille som vi kallar "livets honung", han är så underbar och en fysisk påminnelse för mig om Guds godhet och barmhärtighet.

Sen följde några tuffa år av slitsamma småbarnsår, vänskapsrelationer som sårade mig djupt och sen den där ryggsäcken från barndomen som emellanåt gör sig extra påmind. Sömnlösa nätter, känslan av att inte räcka till som mamma, fru, kristen, ja, som människa.

Min lösning på trötthet var under hela denna tid kaffe. Var jag trött så tog jag en kopp till. Var jag stressad så "varvade jag ner" med en kopp till. Ville jag göra något mysigt för mig själv - en till kopp kaffe. Kaffet blev min utväg från allt som försökte signalera att jag behöver hantera känslor och tankar och inte lösa det med att städa och fixa saker.

Min man försökte säga åt mig att vila men jag förstod inte vad han menade. "Det finns väl inte tid att vila" var mitt mantra. Och jag blev bitter på honom som inte hade några problem att somna i fåtöljen när helst trötthet kom över honom.

Under ett par år blev jag den sämsta versionen jag någonsin sett av mig själv. Jag var ledsen, arg, irriterad, besviken, trött, skamsen över att inte kunna hålla mina känslor i schack, över att inte kunna vara den där perfekta mamman som alla andra verkar vara. Skamsen över att inte nå upp till mer Kristuslikhet.
Och när det blev riktigt illa så ville jag bara komma till evigheten. "Det finns ingen plats för mig på den här jorden. Jag är oönskad." var tanken som torterade mig ständigt.

Sen kom vändpunkten. Efter 7 månader av ihållande huvudvärk (smärtstillande 4-5 dagar i veckan), grova ångestattacker, djup sorgsenhet, ont i kroppen, hjärtklappning, trötthet, yrsel, aptitlöshet och blödningar (som läkarna jag uppsökt tidigare sa berodde på stress) förstod jag till slut att det var något fel på riktigt.

Jag uppsökte läkare som konstaterade utmattningsdepression och sjukskrev mig och hänvisade mig till en psykolog. Där började ett djupgående helande.
Jag var fast besluten om att bli bra. Så även om terapisessionerna var så tunga ibland att jag bara gick hem och grät och sov efteråt, så fortsatte jag. Jag ska inte ens försöka ge ett recept på hur man blir bra, för alla har sin egen process och saker som påverkar.

Men i mitt fall gjorde dessa saker en enorm skillnad i processen:

- Kaffet. Jag drog ner det till ca 1-2 koppar per dygn och då endast på förmiddagen. Annars kände jag inte av trötthet och då skulle jag inte kunna ge kroppen den återhämtning den behövde. Så jag behövde tysta ner koffeinets förhoppningsfulla lögn, för att höra kroppens viskning "Jag vill vila."

- Positiv morgonrutin. Jag gjorde en spellista i mobilen med låtar som talar om vem Gud är och vem jag är, och började varje dag med att lyssna på 15-20 minuter av sångerna medan jag vaknade till sakta i sängen. Följden blev ju att dessa budskap cirkulerade i mina tankar under hela dagen och jag kom på mig själv sjunga, nynna eller bara tänka på meningar som "Surely love and mercy, Your peace and kindness will follow me, will follow me" HELA TIDEN. #gudslöften

- Ljusinsläpp. Jag blir väldigt påverkad av nerdragna persienner. Det är något med det som orsakar ångest i mig så jag behövde se till att ha mycket naturligt ljus var helst jag var.

- Powernaps - Räddar mina dagar än idag. När en sån där oövervinnlig trötthet kommer över mig, som en tyngd bakom ögonen, vet jag att det enda som hjälper är en lite stunds vila. I början kunde jag ligga helt däckad i 1 1/2 timme, sen blev det 20-30 min, nu behöver jag inte mer än 10 minuter och oftast somnar jag inte ens. Men bara att ställa klockan på 10 minuter och lägga mig ner och inte öppna ögonen förrän klockan ringer, gör att tröttheten försvinner och jag kan fortsätta glad resten av dagen och sen ändå somna vid 22.30

- Time outs. Ibland behövde jag säga till min man "Jag ska bara upp till sovrummet och samla mig." och gjorde då det. Utan skam. Utan tidspress.

- Lägga ner Superwoman-syndromet. Jag behöver inte lösa varje problem. Jag måste inte ta varenda liten diskussion med barnen varje gång. Jag måste inte laga hemlagat varje dag om jag faktiskt inte orkar eller det skapar ångest. Och annat sånt. Och jag behöver inte ens be om ursäkt för att jag inte orkar. Att vara trygg i mitt värde för den jag är och inte det jag gör (eller inte gör).

- Samtalsterapi (KBT). Jag kan inte ens beskriva hur viktigt det var. Min och shrinkens (psykologen alltså) personkemi var klockren och hon kunde verkligen höra var skon verkligen klämde i våra samtal. Jag gick på samtal varje vecka under 4 månader och sedan varannan vecka i någon månad till, tills jag inte längre hade saker att prata om eller känslor som triggades under samtalen.

- Hanteringen av ångestattackerna. När shrinken sa att ångestattackerna inte är farliga och att sättet att bli av med dem är att låta dem passera och under tiden koncentrera sig på att andas djupt för att signalera för hjärnan att det inte är någon fara, var det som att ångesten avväpnades. Så när attackerna kom, släppte jag det jag gjorde, lät känslorna bubbla upp, grät en skvätt och andades djupt och påminde mig själv. "Det här är inte på riktigt. Det är ingen fara. Gud är större än det här. Nu är det på väg ut."

Jag måste dock säga att under den här delen av processen ökade mina reaktioner vad gäller trigger points väldigt mycket. Jag kunde triggas helt oväntat av saker jag aldrig triggats av innan, men visste då att det är mitt undermedvetna som låter det här komma upp för att jag nu kan hantera djupare och djupare saker och lära om hjärnan till att inte reagerade med panik-känslor. En annan intressant sak är att jag började minnas saker från min barndom som jag inte kommit ihåg innan, förmodligen för att de undertryckts av trauman som då "låst in" minnena. Det var en otroligt häftig upplevelse även om den var väldigt intensiv.

Idag är jag mer hel än jag någonsin varit. Jag har mycket mer barmhärtighet med mig själv och då även med andra. Jag är fortfarande noggrann, excellent i det jag gör, ansvarstagande, mm - jag har inte blivit en annan person. Men jag är just nu, den bästa versionen hittills av mig själv. Och Gud har varit med mig hela tiden. Hans käpp och stav har tröstat mig även om jag vandrat i dödsskuggans dal.

Gud är trofast. Mot mig och mot dig min vän.

 

 

När vi nu ändå pratar utmattning och depression